Klockad tid och arbetsrum: om skador på livsupplevelsen

Att rådande samhällsordning, strukturerad efter arbetslinjen, den ekonomiska tillväxten och konsumismen, är skadlig för planeten tror jag relativt många kan skriva under på. Mer sällan pratar vi om hur samma strukturer också påverkar själva vår livsupplevelse. Vårt sätt att känna, tänka och drömma.

När jag började lågstadiet promenerade jag till och från skolan varje dag. Det var en sträcka på kanske en kilometer, och jag har klara minnen från varenda bit av den: Den kyliga luften i viadukten och grafittin som tornade upp sig i rött, svart och vitt på väggarna. Mossan mellan stenplattorna som gjorde branten hal när det hade regnat. De ojämna stentrappstegen. Klivet jag tog över det låga träräcket för att nå parken. Den söta doften från päronen som låg och ruttnade i solfläckad skugga. Humlorna, bina. Ryktet om den arga tanten över balkongen till vänster. Buskarna och löven: glatta, ludna eller sträva. 

Det är något speciellt med de här minnena. Allt jag såg och upplevde tycks ha varit livligt, levande, ja, nästan sprakande. Fast mildare. Mer som solglimmer på ett snötäcke. Dofterna, träden, daggmaskarna, asfalten – ja, allt – uppträdde med en närvaro så stark att den nästan vibrerade. Och jag hade en känsla av glädje. Upprymdhet. Över allt som fanns att utforska. Över att vara. Över allt som var. Och samtidigt ett lugn. En frid sprungen ur en slags styrka som jag tror hör samman med att jag visste min väg. 

Men här är poängen: jag minns bara vägen från ett håll. Alla de livliga minnesbilderna – de som sprakar av liv, dofter och känslor – placerar mig uteslutande i riktning från skolan hem. Visst kan jag föreställa mig samma väg från andra hållet, men då tar minnesbilderna, om det ens är minnen, en helt annan form. Vägen till skolan ter sig mer abstrakt, bilderna är mer färglösa, konturerna skisserade. Som att mitt huvud ritar upp en karta på vilken faktamässiga kunskaper sedan utplaceras. Hur kan detta komma sig?

En skulle kunna tro att den klockade tiden inte har så mycket med människans livsupplevelse att göra. Att den är en neutral apparatur, bara ett mätinstrument som läggs uppå en verklighet utan att göra mer med den än vad en linjal gör med en buske, skulle vi vilja mäta den. Ändå dröjde det århundraden från det att urverket uppfanns till dess att människor började anpassa sig efter klockan. Idéhistorikern Sven-Eric Liedman har i sin bok ”I skuggan av framtiden” beskrivit hur arbetarna under industrialismens intåg länge gjorde starkt motstånd mot fabrikörers och arbetsledares krav på bestämda arbetstider. Varför då? Jo, för att den klockade tiden, med Liedmans ord, ”så genomgripande förändrade hela livsrytmen, ja, livsupplevelsen.” ”Att iaktta bestämda tider”, skriver han, ”krävde en oavlåtlig inre beredskap, kanske till sist en inre stress”. Först när timlönen infördes blev arbetaren böjlig för klockans tid.

Timlönen.

En oavlåtlig inre beredskap. 

Att stå till arbetsmarknadens förfogande.

Och pussla med minuter. Om morgonen när barnen ska upp. På lunchtimmen som är en halvtimme. På eftermiddagen när tåget inte är i tid. På helgen i våndan mellan att göra och vara. Den oroliga sömnen.

Kanske minns jag bara vägen mellan skolan och hem, eftersom jag på morgonen hade en tid att passa. Kanske var det nu jag lärde mig att målet var viktigare än vägen? Kanske var det nu jag lärde mig att försöka styra och kontrollera? Snabba på stegen. Vara effektiv. Tillsammans med alla andra barn. Först när skolan var slut kunde jag ta min tid. Bara vara. Jag kunde gå själv om jag ville, eller slå sällskap med en vän.

Och världen sprakade. 

Idag söker jag den blicken, den förmågan. Söker återuppliva den. Behålla den.

Före den klockade tiden var det ljuset och mörkret, dygnsrytmen och årstiderna som bestämde livsrytmen för människor. Den gick med industrialismen förlorad. Precis som något gick förlorat när min rytm, och min livsupplevelse, förändrades i samband med att jag började skolan. Att vid en särskild tidpunkt infinna sig på en särskild plats, för ändamål som inte dikteras av en själv, tillsammans med människor en inte nödvändigtvis trivs med, och utföra uppgifter i enlighet med andras direktiv, under föreställningen om att världen kan och bör kontrolleras: det lärde jag mig av skolan. Inte genom undervisningen, utan till följd av strukturerna. Det förberedde mig för arbetslivet. Det fostrade mig att acceptera rådande kultur. Och det förändrade min värld. 

Jag säger inte att skolan var av ondo. Jag förnekar inte att det jag lärde mig där öppnade upp för andra typer av frihet, andra livsupplevelser jag inte skulle vilja vara utan. Jag säger bara att strukturer, mätinstrument och teknologier, hur neutrala och verklighetsanpassade de än är, med nödvändighet påverkar det som de syftar till att rama in eller mäta. Det tror jag är viktigt att förstå. Särskilt när det som ska kontrolleras, styras eller inramas är mänskligt, eller inrymmer liv. Såsom människor i skola eller arbetsliv. 

Så att säga att rådande samhällsordning med arbetslinjen, den ekonomiska effektiviteten, konsumismen och tillväxtideologin i fokus, är ohållbar, är inte enbart att påpeka vikten av att se över hur vi hanterar våra resurser – sociala, ekonomiska och naturliga. Det är också att inse att vårt nuvarande samhälle, sådant det är strukturerat av klockad tid, mätinstrument och arbetsplatser, också har en direkt negativ inverkan på våra enskilda liv. På vår personliga livsupplevelse. På vår hälsa. På vår förmåga till glädje, på vårt lugn. På hur vi möter världen och världen möter oss. På vår förmåga att känna, tänka och handla med utgångspunkt i vår egen vilja. På din och min frihet att vara det vi vill vara, såväl själva som tillsammans.