I min bokhylla finns en bok som är ute och reser. Sedan åtminstone 1974, då den var i Paris. På de nötta sidorna läser jag om ”Koan”-tekniken och börjar undra: kan vi ställa frågor som spränger oss fria från arbetssamhället?
Boken har knappt en titel längre – men ordet ”Zen” tittar fortfarande tydligt fram mellan de svarta tejpbitarna som håller ihop pärmen. Då – 1974, var boken i händerna på någon som hette David Holmes. Själv fick jag den av en kille jag pratade med på ett tåg här i Sverige. Han var från Turkiet, vill jag minnas. Den har befunnit sig i hos mig i säkert tio år nu, men utan tvekan kommer den förr eller senare ta sig vidare.
Just nu är jag hur som helst tacksam över att den fortfarande är här. För det finns en central teknik inom zenbuddismen som jag tror kan vara av värde för oss som kämpar för att frigöra oss från arbetssamhällets tvingande strukturer. Nämligen tillämpandet av ”Koan’s”.
En Koan är en fråga, eller ett svar, som inte har någon förnuftsmässig mening. Tekniken handlar, enligt boken, om ”att skapa en återvändsgränd för det tänkande sinnet, att stänga av alla utvägar genom vilka en betydelse kan extraheras från en given fras, och att arbeta upp en psykisk spänning tills den enda utvägen ut ur återvändsgränden är att spränga väggarna som som skapat den.”
Följande Koan, citerad ur boken, påminner mig starkt om hur det är att försöka ifrågasätta rådande arbetsnormer inom ramen för arbetssamhället:
En man hänger över en avgrund i sina tänder, biter sig fast i en trädgren. Hans händer är fulla och hans fötter kan inte nå kanten av avgrunden. En vän frågar honom: ’Vad är zen?’ Vilken svar skulle du ge om du var han?
Lika klurigt som det är för mannen över avgrunden att svara, är det många gånger just nu för oss som är kritiska mot arbetssamhället att svara på frågor som ”vad ska vi göra om vi inte arbetar, då?”, ”folk måste väl göra rätt för sig?” eller ”utan ekonomisk tillväxt kan vi väl inte upprätthålla välfärden?”
För våra tänder biter sig fast i den ekonomistiska diskursen som förgrenar sig in i vartenda samtal som förs (”du kan räkna med mig”, ”relationskapital”, ”mänskliga resurser”, ”hur maxar vi semestern”), våra händer sysselsätter sig med lönearbete eller annan anvisad sysselsättning (så vi blir inte trovärdiga, vi tvingas motsäga våra ord med våra handlingar), och ingen av oss vet vad som väntar om vi släpper taget.
Även om det förmodligen är en tvivelaktig tillämpning sett ur zenbuddistiskt perspektiv, kan jag inte låta bli att undra om vi kan överföra denna teknik till Frihetsförmedlingen, som ett sätt att öva oss i att tänka utanför arbetssamhället ramar. För som det är nu, är det nästintill omöjligt att tala om att leva, drömma eller agera utan att förr eller senare halka in i rådande logik för vilken effektivitet, ekonomisk tillväxt och arbete tycks vara svaren på allt.
Finns det liknande frågor kan vi ställa, och svar kan vi ge, som tvingar oss att spränga den ekonomistiska logikens väggar?
En annan Koan ur boken:
”När ditt sinne inte uppehåller sig vid gott och ont, hur ser ditt ursprungliga ansikte ut, innan du föddes?”
En liknande fråga i arbetskritiska termer skulle då kunna lyda:
”När ditt sinne inte uppehåller sig vid arbete och fritid, inkomst och konsumtion, prestation och motprestation, hur ser din önskan om livet ut då, innan du hamnade här?”
Några andra exempel:
”En man drar sitt strå till stacken, arbetar hårt varje dag, allt i förhoppning om att hans barn en dag ska få det bättre än han själv. En dag är stacken så stor att den hotar falla över barnen vid dess fot. Vad ska han göra?”
”Varför skapa teknologier för att befria oss från jobb, om denna frihet bara resulterar i behovet av att skapa jobb?
Det slår mig att boken kanske tillhörde någon student under 1968-rörelsen. Många av de slogans som demonstranterna då använde har onekligen koan-karaktär. Som Il est interdit d’interdire (”Det är förbjudet att förbjuda”), exempelvis. Eller Soyez réalistes, demandez l’impossible (”Be realistic, ask the impossible.”)
Vad ledde det till? Det är en frågeställning för hundratals avhandlingar. Men många tycks i varje fall vara ense om att de frihetsanspråk demonstranterna på 60-talet gjorde, under 70- och 80-talet plockades upp av kapitalismen i termer av ”flexibilitet” för att sedan vändas in i den ekonomistiska smet som gett oss nuvarande frihetsmodell: ”valfriheten”- konsumtionssamhällets handlingsutrymme.
Det är ett privilegium att leva i denna tid, men jag tror ändå det kan var klokt att ge akt på återvändsgränderna. Såsom utarmningen av planetens resurser, inlåsningen av mänsklig aktivitet i lönearbete, de ekonomiska frågornas överhand över alla andra värden och mätbarhetssamhällets blinda fläckar.
Vilka frågor kan du komma på att ställa som kan skaka loss de strukturer som omgärdar dessa gränder?
Nice!
I like it!
Jag tänker på vilka öppna vägar vi ger våra barn. De kan ju inte välja hur vida de ska gå på dagis eller inte (eftersom föräldrarna arbetar oftast och det finns sällan mor- eller farföräldrar som tar hand om barnet alla veckodagar). De måste gå i skolan. Det är lätt att de pressas till att läsa vidare och sedan jobba. Ger vi dem någonsin ett val att stå utanför det? Hur skulle man som förälder reagera om ens barn plötsligt sa ”jag vill inte det här”.
Jag ställer mig frågan: Vad vill jag att mitt barn ska se att jag bryr mig om och sätter värde på i livet så att en dag hon vågar att sätta värde på det hon finner viktigt oavsett om det är det samma som jag värdesätter eller ej?