Kan man producera solidaritet? Ett illamåendets samhällskritik.

När jag hör begrepp såsom omsorg, hälsa, hållbarhet, solidaritet, transparens, jämlikhet eller dylika värdeord i den offentliga debatten, känner jag mig ofta vagt illamående. Det känns rent fysiskt, faktiskt. Alla dessa stora ord – de som har politiserats och upptagits som slagord, ledord och marknadsföringsfraser i samhällets alla maktsfärer – får någonting att sätta sig på tvären i mig.

Jag sväljer dem inte. Men det är svårt att förklara varför. Kanske är det därför det hela kommer till uttryck i min kropp istället? Som ett slags ”psykosomatisk samhällskritik”? I det här inlägget tänkte jag ta mina kroppsliga signaler på allvar och söka ”roten till det onda”.

Omsorg, hälsa, hållbarhet, solidaritet, transparens, jämlikhet osv. Vad betyder de här orden egentligen? Vad är det för värden de står för och på vilket sätt?

I grunden tror jag att den positiva laddningen i dessa begrepp har att göra med deras koppling till sådant vi människor finner värdefullt i en mer vardaglig mening. De refererar i någon bemärkelse till värden som vi enskilda människor faktiskt har känt och erfarit som just värdefulla. Till förhållningssätt som vi har upplevt vara ”av godo”. Och många människor lär ha haft de erfarenheterna. Varför skulle vi annars vilja forma vårt samhälle efter dem?

För mig står värdena, i en sådan vardaglig, känslomässig och erfarenhetsbaserad mening, för ungefär det här:

Omsorg = att ta om hand, att bry sig om, att få del av andras hjälp och vänlighet. Att ha medlidande med andra. 

Hälsa = att må bra. I både själ och kropp.

Hållbarhet = att bry sig om till och med de ännu inte födda, att känna med naturen och djuren. Att sträcka sin välvilja bortom tid och rum. Bortom sin egen kropp.

Transparens = öppenhet och ärlighet. Tillit.

Solidaritet = vilja till gemenskap, att dela och inkludera, skapa samhörighet

Jämlikhet = att hålla alla människor för lika mycket värda, även de som inte gör/tänker som jag själv.

Förstådda på detta vis är dessa alla värden jag själv kan stå bakom. Värden jag känner för och strävar efter att efterleva. Är det då inte fantastiskt bra att de plockas upp av politiken och debatteras i olika maktsfärer? Att de implementeras i våra offentliga verksamheter?

Inte nödvändigtvis.

För jag går till läkaren med ett besvär och passar på att fråga om något annat jag också har problem med. Är det okej? Frågar jag. Något desperat drar över hens ögon, en stress, ett beklagande, en sympati: 
”Egentligen inte. Egentligen behöver du boka en separat tid för varje separat besvär”.

Eller så minns jag min morbrors sambo. Hon som alltid har varit en grå kvinna. Diffus, undflyende. Huden och håret smälte ihop – det är så jag minns henne från min barndom. En dag många år senare möter jag henne och får nästan en chock. Oj, vad har hänt? Framför mig står en kvinna med ljust hår och rosiga kinder. Med en lysande blick jag aldrig sett förut. Hon skrattar och förklarar: ”Jag har gått i pension, efter många långa år i hemtjänsten”.

Eller också tänker jag på mina dagar som kommunikatör inom det kommunala projektet ”social hänsyn vid offentlig upphandling”. Hur vi i den sociala hållbarhetens namn spenderade ändlösa timmar på att utforma en juridiskt kvalitetssäkrad ”modell” som skulle garantera att såväl företagen som arbetslösa ungdomar, utrikes födda och personer med funktionsnedsättning betedde sig på rätt sätt i syfte att nå det uppsatta målet: skapa jobb för dem som står långt från arbetsmarknaden. Klausuler, viten, kontrakt. Siffror, mätbara mål. Och samtidigt: företag vars genuina sociala arbete måste offras, eftersom de annars inte uppfyller kriterierna. Människor som vägrar låta sig intervjuas, som inte vill associeras till begreppet ”social hänsyn”. 

Någonting märkligt sker, tycks det mig, när våra värden tar formen av politiska mål för att sedan ”realiseras” genom den offentliga byråkratin.

Politiken och kanske framförallt byråkratin kräver att de genomgår en genomgripande förvandlingsprocess: De ska kunna skrivas ner, definieras i juridiskt hållbar form, kvantifieras för att bli ekonomiskt mätbara, omformuleras till gångbara policys, konkretiseras i handlingsplaner och integreras i kvalitetssäkrade rutiner. De ska bli till värdegrunder och arbetsbeskrivningar, och arbetet med dem ska kunna dokumenteras, utvärderas, granskas och följas upp för att säkerställa måluppfyllelse. Och sist men inte minst ska de kunna förvaltas av människor som i professionalitetens namn inte får blanda in personliga känslor, åsikter eller handlingar i arbetet med dem. 

Det som i detalj händer på vägen mellan politisk målformulering och praktiska resultat i denna byråkratins ”svarta låda” är nästan oöverblickbart i sin omfattning. Trots offentlighetsprincipen. (Eller kanske på grund av den, eftersom den rättfärdigar en ständigt tilltagande dokumentationshets.) Men låt oss hålla oss till ”output”. Hur ser värdena ut – de där vardagliga, känslomässigt förankrade, ni vet – efter att de tagit vägen om politiken, byråkratin och arbetsmarknaden? Hur uppträder de när de väl är ”realiserade”?

Något cyniskt kanske, men i mina öron ljuder det ungefär så här:

”För att vi har tydliga rutiner, evidensbaserade checklistor, utbildad personal, ett stort antal brukare/kunder, löpande uppföljning och enkäter om välbefinnande har vi omsorg.”

”När statistiken visar att vi lever längre och antalet sjukdagar minskar ser vi en ökad hälsa.”

”För att vi betalar skatt är vi solidariska.”

”För att vi ställer upp juridiskt granskade villkor om anställning för långtidsarbetslösa i affärskontrakten med näringslivet skapar vi social hållbarhet.”

Kort sagt: värdena har rationaliserats till oigenkännlighet. Värdebegreppen har skilts från sin vardagliga mening. De behöver inte längre sin känslomässiga bas. Sin förankring i personer. De är nu möjligen evidensbaserade, men inte längre förankrade i erfarenhet. Gapet mellan vad ett värde betyder för mig i mitt personliga liv, och vad de betyder i den offentliga praktiken är avgrundsdjupt. Jag hisnar. Och mår illa.

Men egentligen är det inte alls särskilt märkligt att byråkratin får denna effekt. I Ord & Bild nr 1 2017 tecknar Mathias Krusell den samtida företagsbyråkratins historia, vilken påverkar och sammanfaller även med den offentliga byråkratins utveckling. Enligt honom är grundändamålet för administrationen ”att göra det möjligt för en ägare eller ägargrupp att kontrollera en stor verksamhet utan att själv vara på plats”. Administrationens styrka, byråkratins själva väsen, har med andra ord att göra med en slags lösgörande effekt. Genom att lossa avsikten från dess mänskliga upprinnelse (styrelsen, ledningen) och transformera den till automatisk handling i ett kontrollerbart system (byråkratin, administrationen), kan företaget nå betydligt längre. Byråkratin har av denna anledning varit ovärderlig i ekonomisk bemärkelse för att accelerera produktion och få kapital att växa. 

Mot en sådan bakgrundsförståelse är det inte svårt att förstå hur byråkratin appellerar till politiker som vill säkerställa att deras (folkets?) vilja ska nå ut i alla hörn av den offentliga apparaten och samhället i sin helhet. Men framgången för företagsbyråkratin hänger på möjligheten att översätta avsikter till klart definierade mål, konkreta förfaringssätt och ekonomiska storheter utan att något går förlorat. När det gäller konkret produktion av varor är detta relativt oproblematiskt. Frågan vi måste ställa oss är om det är rimligt att tro att samma hantering av mjuka, mellanmänskliga värden kan vara framgångsrik på samma sätt:

Kan vi med byråkratin som metod producera solidaritet, omsorg, hälsa, jämlikhet och hållbarhet?

På pappret, kanske. Vilket i och för sig verkar räcka nuförtiden.

Men inte för mig.

För jag vill inte ha en solidaritet på pappret. Jag vill omges av solidariska människor och ha möjlighet att bry mig om andra.

Jag vill inte minska antalet sjukdagar. Jag vill må bra, jag vill att alla ska må bra.

Jag tror att hållbarhetsklausuler är ohållbara utan människors faktiska intresse för naturen, jorden och kommande generationer. Utan känslomässig angelägenhet.

Och jag är inte säker på att byråkratin, eller ens politiken, vare sig kan eller bör vara våra huvudsakliga tillvägagångssätt för att stärka sådana värden i samhället. Åtminstone inte i nuvarande New Public Management – form. För vad är byråkrati om inte ett sätt handla utan känslor? Ett sätt att styra utan koppling till enskilda individers vilja? En generaliserings- och automatiseringsprocess som söker säkerställa människors utbytbarhet?

Ett samhälle fullt av människor som beter sig och agerar efter värden dirigerade utifrån generella styrdokument, är inte detsamma som ett samhälle fullt av människor som personligen känner och håller dessa värden för värdefulla.

Men det är och kommer sannolikt att förbli svårt att tala om de här sakerna. För när värdebegreppen väl har upptagits i samhället fungerar de som nyckelord i offentliga debatter som liksom av sig själva signalerar makt och trovärdighet. Omsorg, hälsa, hållbarhet, solidaritet osv är ju alla ord som betecknar värden som ingen vill ifrågasätta. Just därför blir de så lömska när de åberopas till försvar för byråkratin eller när de används för att linda in ekonomiska motiv. För vilka ord ska vi då använda istället för att åter komma åt de underliggande värdena? Hur ska en kritik då komma till stånd?

Jag sväljer mina ord, och det känns i magen.

Kanske en levande debatt om dessa värden kräver ett levande språk? Ett bruk av ord som ständigt byts ut för att bevara sin känslomässiga koppling till värdena? Snarare än allt striktare definitioner. Kanske världen och den mänskliga samvaron är alltför komplex för att kunna ensidigt speglas av fasta begrepp och strukturer? Än mindre hanteras byråkratiskt.

Önskas: ett poetiskt samhälle.